Vem är Kristen?

Under många århundraden har kyrkans historia varit full av konflikter och motsättningar. Olika grupperingar har bildats och motsättningarna har emellanåt varit våldsamma. Men det finns också många exempel på hur olika kristna har samarbetat och sett det goda hos varandra.

För ett tag sedan hörde jag en berättelse från 60-talet som visar oss hur man tidigare, och emellanåt fortfarande, i Sverige såg på kristna från andra länder och andra traditioner.

Berättelsen handlar om en grupp med damer från en syförening som besökte de romersk-katolska nunnorna i Vadstena. Damerna var där under en halvdag, och när de precis hade gått ut från klostret sade den ena damen till sina vänner: ”Vilka trevliga nunnor, synd att de är hedningar allihop”.

Denna lite lustiga historia, visar på en allvarlig sida i den kristna historien. Nämligen den delen av vår historia som handlar om misstro och okunskap. Framförallt tror jag att det handlat om att man inte känt varandra och därmed inte litar riktigt på att ”den andre” kan ha rätt.

Som tur är lever vi idag i en helt annan tid. Idag pratar olika kristna kyrkor med varandra på ett sätt som tidigare varit helt omöjligt. Ett av de kanske tydligaste exemplen på detta är vår svenska psalmbok. Vid första anblicken ser det ut som vilken tidigare psalmbok som helst, men om man läser det förord om vår dåvarande Ärkebiskop Bertil Werkström skrivit så visar sig en helt oväntad sida. Vår svenska psalmbok är nämligen ett unikt exempel på kristen enhet. Aldrig tidigare, någonstans i världen, har en psalmbok haft en så bred ekumenisk prägel. (Ekumenisk är ett samlingsnamn på det arbete som bedrivs mellan olika kristna kyrkor, och som handlar om att man skall närma sig varandra igen).

Vår psalmboks 325 första psalmer delades av inte mindre än 15 samfund, (några av dem har nu gått samman med varandra, men bredden och spridningen finns kvar). Vi delar idag de första psalmerna med bland annat Romersk-katolska kyrkan (de som brukar kallas ”katoliker”), med pingströrelsen, frälsningsarmén m.fl. Detta är något unikt i världen.

Men närmandet mellan olika kristna traditioner fortsätter, inte bara i Sverige utan i hela världen. Fler och fler börjar inse att det inte är någon mening med att kämpa mot varandra inbördes. Det är mycket bättre att inse att grunden för vår tro, Jesus Kristus, har vi gemensamt. Sedan är vissa kristna lutheraner, (Svenska kyrkan), andra är pingstvänner och de flesta kristna i världen är katoliker. (Drygt hälften av alla kristna i världen är katoliker, och vi andra tillsammans utgör resten). Tillsammans är vi kristna ca 33% av jordens befolkning, eller sagt på annat sätt ca 2,400,000,000 (2,4 miljarder) människor.

Ibland ritar man de olika kyrkorna inom kristenheten som ett träd. Jag tror att det är bra att vi har olika grenar i trädet, eftersom vi människor är olika. Men jag hoppas och tror och hoppas att vi alla kommer närma oss varandra ytterligare.

Om jag till sist skall svara på den fråga som jag ställer i rubriken, nämligen ”vem är kristen?”, så är svaret ganska enkelt utifrån Bibeln och den kristna tron. Kristen är den som tror att Jesus är Guds Son och den som räddar världen. Ordet Kristen kommer från det grekiska ordet ”Christós” och är egentligen en förklaring på vem Jesus är. Jesus är den som räddar oss, nämligen Christós. Kristus är alltså inte Jesus efternamn, utan hans titel.

Kristen är alltså den som tror att Jesus är Guds son, den som räddar oss människor till ett evigt liv. Detta är det gemensamma och detta är det som är viktigt, inte olika traditioner och uttryck. Vare sig man är katolik, ortodox, lutheran, anglikan, pingstvän eller håller sig till någon annan kristen tradition, så är det tron på Jesus som är det viktiga och det som håller oss alla samman.

Denna insikt växer sig allt starkare i världen, och som jag ser det är detta mycket positivt för den kristna Kyrkan över hela världen.

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa

 

Kristen och folkkär, är det möjligt?

I söndagens DN kan man läsa om nyhetsankaret Katarina Sandström. Man kan bl.a. läsa att Katarina som liten ville bli präst. (Läs gärna artikeln http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/katarina-sandstrom-som-liten-dromde-jag-om-att-bli-prast).

Det är intressant att läsa om en offentlig person. Självklart berättar hon bara så mycket som hon vill, hon är ju en slipad journalist, men hon berättar ändå att hennes tro är viktig för henne. I artikeln kan vi läsa: ”Min tro ger mig styrka och mod, men den känns väldigt privat. Jag går ofta i kyrkan, och tycker om att besöka olika kristna församlingar”.

Kanske tycker vi inte att det är så anmärkningsvärt att en person gör på detta sätt. Men tänker vi efter så är det ändå ganska speciellt. Att en så folkkär och uppskattad person går ut och berättar vad tron betyder för henne är ett mycket starkt och bra vittnesbörd. Vi får inte glömma att vi lever i en tid då tro inte anses vara rationellt. Det är t.o.m. så att det finns vissa inom t.ex. humanisterna som anser att troende inte borde vara valbara eftersom de inte är rationella. (Jag vet inte om detta är en officiell linje för Humanisterna eller om jag bara mött företrädare som uttrycker sin egen åsikt).

Det är också så att ganska många troende känner att de blir förlöjligade och hånade på sina arbetsplatser eller på skolan, eftersom de är troende. Att då en folkkär person som Katarina Sandström berättar om sin tro kan inspirera och stärka oss andra.

Vi får också veta att föräldrarnas engagemang i Svenska Kyrkan spillde över på Katarina och vad det betytt för hennes tro. Av detta kan vi se vikten av hur vi alla som känner att vi tillhör en församling bemöter varandra. Att engagemanget i och för församlingen är avgörande för att vi människor skall stärka och utveckla vår tro. Frågan är om vi som är engagerade i församlingar verkligen förstår hur viktigt engagemanget är. Detta gäller visserligen oss anställda i kyrkan, men viktigast är alla som engagerar sig i ”sin” församling utan ersättning. (Jag väljer medvetet att inte använda ordet ”frivilliga” eftersom anställda också frivilligt arbetar i församlingen).

Jag blir inspirerad av att läsa Katarina och jag hoppas att vi alla tillsammans vågar vara minst lika frimodiga som Katarina och att vi förstår vår egen betydelse för församlingen och för trons spridande i vårt land.

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Svenska kyrkan i Göteborg

Religionsdialog! – Tillgång eller problem?

Sitter idag 11 september och lyssnar på minnesprogram och analyser kring vad som hände 11 september 2001. Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang tänka på den debatt som förts i Kyrkans Tidning de senaste veckorna kring religionsdialogens vara eller inte vara. (För er som inte läst det rekommenderar jag att ni går in på www.kyrkanstidning.se och läser).

Sammanfattningsvis kan man säga att Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo funderar kring religionsdialogen, främst med Islam, och kring Svenska Kyrkans Identitet. Svaren lät inte vänta på sig. Reaktionerna från de som vurmar för religionsdialogen kom snabbt och emellanåt tog man till de gamla vanliga argumenten kring islamofobi och främlingsfientlighet. Man anklagade debattörerna för att gå Sverigedemokraternas ärenden och att de var omogna mm.

Det är trist att debatten måste leda till personangrepp och förlöjligande av den som uttrycker en annan åsikt än den egna. Som jag ser det måste det vara möjligt att vara tydlig i sin kristna tro, tydliga med att vi tror att Jesus är den enda vägen till Gud, tydliga med att Jesus själv är Gud som valde att bli människa, och samtidigt ha samtal med t.ex. muslimer.

Om samtalen förväntas leda till konsensus gällande tron, så tycker jag att de är meningslösa. Som en muslim som jag träffade en gång uttryckte det: ”Allah kan inte ha en son, alltså är er och vår Gud inte samma”. Jag tror att hans utgångspunkt är den enda framkomliga. Att inse att Jesus inte är en profet bland andra för oss kristna utan just Guds Son, är en viktig förutsättning för samtalet med ”den andre”. Om vi skall gå in i dialog, vilket jag tycker att vi skall, så måste vi vara tydliga med vad som är grunden för vår tro Jesus Kristus. Tar vi bort honom tar vi bort vår religion från religionsdialogen.

Min erfarenhet av religionsdialog, (som inte är så jättestor skall jag erkänna), är att dialogen faktiskt vinner på att vara tydliga med vår tro. Om vi vågar stå upp för vår tro ger vi också ”den andre” utrymme att vara tydlig med sin. Det handlar inte om att övertyga varandra om riktigheten i min eller din tro, det handlar om att prata med varandra och lära sig mer om vad ”den andre” tror. På så sätt blir det verklig dialog. Men om samtalets grund är att förändra varandra tror jag att misstänksamheten kommer att öka mellan olika religioner, snarare än tvärtom.

Tydligheten vad man själv tror, utan att tvinga på ”den andre” mina uppfattningar och utan att ta över ”den andres” tro skapar ett öppet klimat där vi kan leva sida vid sida. Målet blir då inte att alla skall tro likadant, utan att vi skall kunna leva tillsammans utan rädsla för vad ”den andre” tror och tänker.

Jag tror att vi måste ha fortsatt dialog för att slippa nya terrordåd i religionens namn och för att slippa främlingsfientlighet. Men om dialogen skall nå ut till alla oss som inte arbetar med det dagligen så behöver tydligheten kring vår egen tro vara utgångspunkten. Att vara tydlig med sin tro är inte främlingsfientlighet. Att fråga efter sin egen identitet som kristna och som kyrka är inte främlingsfientlighet. Men vi kan öppna för främlingsfientlighet om vi ”glömmer” vår egen tro.

Så på denna minnesdag för 9/11 så önskar jag att vi skall vara tydliga med vår tro, samtidigt som vi fortsätter prata med ”den andre”. Det är enda vägen framåt i vår tid.

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Svenska kyrkan i Göteborg

Likheten mellan kärleken till ett fotbollslag och kärleken till Gud och Hans kyrka

Eftersom jag är en stor Tottenham Hotspur supporter så är dagens datum ett av de intressantaste på året. Idag avslutas nämligen ”Silly Season” för denna gång. Från och med kl. 24.00 inatt kan inga övergångar ske mellan klubbarna förrän i januari. Många fotbollsfans runt om i världen tittar oroligt på diverse sajter för att se om just deras lag vinner eller förlorar på ”Silly Season”. Själv hoppas jag att Luka Modric stannar och att flera nya bra spelare dyker upp.

Under denna tid på året ställs den s.k. ”klubbkänslan” på hårda prov. Många spelare vill bryta kontrakten med sina nuvarande klubbar för att de skulle tjäna mer pengar någon annan stans, (Luka Modric är likadan, han vill till Chelsea).

Flera personer som jag mött de senaste dagarna och som vet om min passion för Spurs säger ungefär så här till mig med medlidande i rösten: ”Det är synd att klubbkänslan är borta!”, eller ”Är det inte trist att heja på ett lag när spelarna inte bryr sig om vilken klubb de spelar i längre?”

Dessa frågor har fått mig att fundera på vad det kommer sig att jag fortsätter att hålla mig till samma klubb som jag hejat på sedan jag var 4 år. Vad är det som gör att jag inte byter, eller struntar i det helt? Jag tror att förklaringen är rätt enkel. Passionen för fotbollslaget grundar sig inte i vilka spelare som spelar för tillfället. Passionen grundar sig i att lagets ”själ”. Den är inte beroende av vilka som företräder klubben, utan det är något annat. Något som man liksom inte kan ta på, men som förenar oss som delar passionen.

När jag tänker på detta märkliga, att man engagerar sig i ett lag som inte har samma spelare som när man började heja på det, så kan jag inte låta bli att se en jämförelse med Kyrkan på jorden.

Jag har under åren mött många människor som säger ungefär så här: ”Hur kan du tro på Gud när Kyrkan har gjort så mycket som är fel och rent av ont?”, eller ”Kyrkan står inte för den sanna tron längre, hur kan du tillhöra henne ändå?” Jag vet att det inte är helt jämförbart, men jag tror att svaret på dessa frågor ändå liknar svaret på varför man håller på ”sitt” lag.

Man håller på sitt lag TROTS illojala spelare och girighet, och man håller sig till Gud och Hans Kyrka på jorden TROTS allt som vi människor gör med Kyrkan och den tro som blivit oss givna. Trots att många idag ifrågasätter Jesu gudomlighet och att Jesus är enda vägen till Gud så fortsätter Gud välsigna sin Kyrka och låter den växa. Tack och lov så beror Guds existens inte på om vi som människor är bra företrädare för honom eller inte. Gud existerar oberoende av vad vi tror eller anser. Och så länge som Gud vill att Kyrkan skall bestå kommer hon också att göra det.

Vår tro på Gud och Guds Son är inte beroende av hur företrädare för Kyrkan är eller gör. Guds existens är inte avhängigt av vilka som företräder Kyrkan för tillfället. På samma sätt är vår kärlek för ett visst fotbollslag inte avhängigt av vilka som för tillfället företräder laget. Båda sakerna är skönt att veta. 🙂

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Svenska kyrkan i Göteborg.

Kyrkan – en användbar plats

Under semestern har jag bland annat varit i Kroatien, Italien och Tyskland. Förutom sol, bad och härlig ledighet har vi också besökt en hel del kyrkor. Det är verkligen underbart att gå runt i stora och små kyrkor som har vacker arkitektur och underbara konstskatter.

Men det som slår mig är att dessa kyrkor inte bara är turistställen där vi kan fascineras av det vackra som människor har gjort. Istället är det något mycket mer. Vare sig vi har varit i Kroatien, Italien eller södra Tyskland. Oavsett om det är en lite bykyrka eller en stor katedral som t.ex. den i Milano så används kyrkorna som levande platser där man möter Gud.

Mitt på eftermiddagen i en kyrka i München stängs turiststråket eftersom det skall firas mässa i kyrkan. (Mässa är gudstjänst med nattvard). När vi går runt i kyrkorna ser vi att samtal pågår mellan präster och människor som behöver någon att prata med. De biktbås, (små ”rum” där man kan bekänna sin synd för Gud utan att prästen ser vem som gör det), som finns i dessa kyrkor används frekvent. Även om det är mycket turister som går runt i kyrkan samtidigt.

Detta får mig att tänka på vårt eget land och vår egen del av den världsvida kyrkan. Även vi har vackra kyrkobyggnader, även i våra kyrkor kan det vara härligt att titta på arkitektur och konst. Men kyrkan är inte bara det. Kyrkan är något mycket mer. Kyrkan är, även i Sverige, en plats där vi tillsammans möter Gud.

Jag vill med dessa ord välkomna dig till Kyrkan under hösten. Kyrkan som är en plats där vi möter Gud och varandra.

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Svenska kyrkan i Göteborg

Vem äger frågan?

Sitter och lyssnar på en föreläsning som handlar om hur Finska kyrkan tappade medlemmar efter en debatt i finländsk tv gällande synen på homosexualitet.

Förutom att det är intressant att lyssna på erfarenheter från ett annat land får detta mig att tänka på vem som äger en fråga och vem som bestämmer hur en fråga hanteras.

Vi får under föreläsningen höra att diskussioner till viss del lever sitt eget liv på nätet, men en annan sak slår mig också. Det är när föreläsaren säger att alla journalister i Finland hängde på i debatten och att detta var det fokus som medierapporteringen hade i Finland under dessa dagar. Men hon säger att när Finska kyrkan gjorde andra saker under denna tid var det inga journalister som var intresserade.

Detta visar på svårigheten för kyrkan, och andra aktörer, att nå fram med det positiva som görs. Särskilt när media har bestämt sig för att det är en annan fråga som skall dominera.

Att vänta på att media tar upp spår från sociala medier är med andra ord inte så effektivt. Att passivt vänta på debatter är att låta media bestämma ännu mer vad som skall anses vara viktigt. Vi som kyrka har, precis som alla andra, ingen egentlig chans att få igenom det positiva som vi gör om journalister har bestämt sig för att skildra det mer negativa. På samma sätt som det positiva som medierna skriver om får stor spridning, får det negativa det också.

Men det stora är nog att inse att det är på de sociala medierna och på nätet i övrigt som diskussioner och samtal förs och att mycket av det som påverkar medier och därmed oss alla startar på nätet. Detta är en sak som ”det gamla” samhället måste förstå. (Kyrkan, gamla medier, politiska partier är några representanter för det gamla samhället). Antingen kommer vi förstå det spontant och frivilligt, eller så kommer vi att tvingas till det

Därför är det så viktigt att vi arbetar på två fronter. Vi behöver bygga relationer med människor i vår närmiljö, men vi behöver också medvetet arbeta med sociala medier och andra kanaler på nätet för att se vad som rör sig i samhället och vad som diskuteras.

Lärdomen från Finska kyrkan är just detta. Att inte passivt vänta på att mediestormen kommer, utan strategi är förödande. (Finska kyrkan tappade 30 000 medlemmar på några veckor). Vi behöver svara och reagera på det som händer, och vi behöver en strategi för att reagera och svara snabbt. Personer behöver utses som kan vara ”officiella” representanter för kyrkan. Några som kan svara på ett adekvat och riktigt sätt.

Men de personliga mötena är också viktiga. Om kyrkan blir opersonlig är det lättare att bli besviken och det är lättare att gå ur, jämfört med om kyrkan blir personlig. Kyrkan, d.v.s. människorna inom kyrkan, måste våga möta andra människor där de är och vi måste våga vara en del av det samhälle vi lever i. Både på nätet och IRL (In Real Life).

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa

Vår relation till det Judiska folket!

Synen på det judiska folket är ett av de mest tragiska kapitlen i Europas, och världens, historia. Det judiska folket har systematiskt förföljts under århundradena och kulmen på detta blev den politik som Hitler förde i Tredje Riket.

Men Hitlers framfart kom inte ur ingenting, utan flera hundra år av förföljelse, hån och anklagelser bäddade för det mest fruktansvärda brott mot mänskligheten som världen skådat. Europas historia bär ett ansvar för det försök till utrotning av alla judar som Hitler genomförde.

Tyvärr tyder mycket på att ”judehatet” har överlevt i Europa även efter andra världskriget. Vi ser det på många platser i Europa idag, där judar hånas och förföljs. Idag är det ofta under en annan täckmantel, nämligen att man kritiserar staten Israel. När antijudiska åsikter blir synliga göms de ofta bakom ord som: ”Jag är inte emot judar, men staten Israel gör fel”. Detta är att blanda med korten så att man inte skall se den bakomliggande orsaken, nämligen ett hat mot det judiska folket.

Det är ju knappast ok i vårt land att säga t.ex. att man hatar nordkoreaner för att Nordkorea gör fel. Men uppenbarligen kan man säga så om det judiska folket.

När Ilmar Reepalu, (s), kommunalråd i Malmö antyder att det hat som riktas mot judar i Malmö till viss del kan förstås och förklaras av att Israel beter sig fel, så underblåser han antijudiska strömningar på ett allvarligt sätt. Kan vi tänka oss att Ilmar Reepalu skulle säga samma sak om t.ex. Lybier i Malmö? Tänk om han sagt: ”Eftersom Gaddafi gör fel så förstår man att folk hatar Lybier”. Tror någon på allvar att han skulle komma undan en sådan formulering? Jag tror inte det.

Självklart är det så att det är helt orimligt och oacceptabelt att hata människor för att ett visst land beter sig på ett sätt som man inte gillar. Själklart skall vi inte hata människor från ett visst land, eller människor som tillhör en viss religion. Vi kan och skall lika självklart protestera mot länder som begår fel, Israel såväl som andra. Men vi måste skilja på länder och människor.

Tyvärr står Ilmar Reepalu i en lång Europeisk tradition där man misstänkliggör det judiska folket. Jag tror inte att Ilmar medvetet hetsar, men han bidrar till att Malmö idag räknas som en stad där hatet mot judar ökar lavinartat och där det är farligt att öppet visa att man är jude. Säkerhetskostnaderna för de judiska församlingarna över lag är alldeles orimligt höga, och särskilt i Malmö.

Nynazister och Islamister är enade i sin kamp mot judar runt om i världen. Det är tragiskt att detta också får ske i Sverige och att människor som Ilmar Reepalu helt aningslöst ser på utan att reagera.

Vi som kristna har självklart ett ansvar här. Enligt Bibeln är det judiska folket Guds utvalda folk. Självklart skall vi kritisera staten Israel när så behövs, men att stävja hatet mot judar är en viktig uppgift. Jesus var trots allt jude, och frälsningen kommer till alla folk genom detta folk. (Jesus säger det själv i Joh 4:22).

Den helige fadern i Rom, Påve Benedikt XVI, beskriver kristnas relation med det judiska folket såhär: ”De är våra fäder i tron”. Detta är en mycket bra beskrivning. De fick tron först, de för den vidare till oss och vår frälsare kommer från dem.

Låt oss be och arbeta för att hatet mot judar får ett slut och att våra ”fäder i tron” får samma rättigheter som andra medborgare i vårt land, Europa och övriga världen.

/Dan Bernspång

Vem är Gud?

På torsdagar får jag Kyrkans Tidning (KT) i brevlådan. Jag skall ärligt erkänna att jag ofta blir bekymrad när jag läser den. Det är mycket konstigt som händer i vår del av Kristi Kyrka. Jag kan inte säga att jag särskilt ofta har höga förväntningar när jag slår upp tidningen. Skulle jag skriva kommentarer om allt som jag tycker är anmärkningsvärt skulle jag antagligen behöva säga upp mig och bara skriva kommentarer. Det är som sagt mycket som är konstigt i Svenska Kyrkan.

Ett av diskussionsämnena de senaste veckorna, både i KT och i Dagens Nyheter (DN), har handlat om den reklamkampanj som finns i Stockholm och Göteborg just nu. Reklamkampanjens slogan är: ”Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor”. Detta har diskuterats och några menar att det öppnar för en syn där det finns fler gudar. Frågan blir då vem som tror på guden som gör skillnad på människor. Andra har menat att det är så att vi faktiskt tror på en Gud som inte gör skillnad och att Gud accepterar allt vi gör eftersom vi är älskade av honom.

Jag skall erkänna att jag faktiskt inte tycker om reklamkampanjen, av flera skäl. Främst för att jag tycker att den öppnar upp för andra gudar genom att säga att vi tror på ”EN gud som…”. Jag tycker dessutom att den är väl populistisk. Dessutom tror jag att det man tänker på är att Gud accepterar alla våra handlingar, vilket jag inte tror att han gör.

När jag idag läste KT så blev jag dock glad och kände att det finns gott hopp om oss som kyrka. Jag läste Ann Heberleins krönika, och hon var som vanligt helt lysande. Ann menar att den främsta kritiken man kan rikta mot reklamkampanjen är att vi villkorar Guds existens. Ann påpekar att Gud ÄR. Alldeles oavsett om vi håller med honom eller ej. Gud är inte beroende av våra förhoppningar på honom, eller våra bilder av honom. GUD ÄR.

Tyvärr tycker jag att vi allt för ofta villkorar Guds existens. Vi som kristna måste faktiskt inse att Gud gör som Gud vill och att Gud finns oavsett vår tro. Gud är inte beroende av oss, vi är beroende av Gud. Om Gud inte är vad jag hoppas eller vad jag önskar, då förkastar jag Gud. Detta är naturligvis förödande för mig som enskild person, jag gör mig och mina värderingar till Guds norm. En vanlig föreställning som jag möter bland människor är att man säger att eftersom Gud är kärlek, så accepterar han allt som vi människor gör bara vi menar väl och inte skadar någon. Det är allvarligt i sig att många tänker så. Men när kyrkan på detta sätt säger att det är ok, då har vi ett större och allvarligare problem.

Kyrkan borde, som jag ser det, berätta om Guds kärlek men också om att Gud förväntar sig saker av oss. Allt vi gör är inte bra och Gud skiljer på onda och goda handlingar. Han reagerar olika beroende på om vi följer hans vilja eller ej. Men framför allt gör Gud som han vill, inte som vi vill.

Sist vill jag tacka Ann Heberlein för ännu en lysande krönika. Tänkvärt och bra som vanligt. Och för er som inte har KT och ändå vill läsa vad hon skriver så rekommenderar jag att ni följer denna länk. http://kyrkanstidning.se/kronikor/villkora_inte_guds_existens_0_16584.news.aspx?staffname=Ann Heberlein

/Dan Bernspång

Situationen i Egypten och övriga arabvärlden.

De senast veckorna har vi kunnat se hur en folklig protestvåg sprider sig över norra Afrika och övriga arabvärlden. Det som började i Tunisien har nu spritt sig till Egypten, Jemen, Jordanien mm. Störst uppmärksamhet verkar Egypten få. Detta för att det är ett stort och mäktigt land, men också för att det är ett av få länder som har fredsavtal med Israel. Dessutom finns det muslimska brödraskapet i Egypten, och många är oroliga för att de kommer ta över och skapa ett Iran i Egypten.

I dagarna har vi fått höra att kristna och muslimer tillsammans protesterar mot Mubarak på Tarhirtorget i Kairo. De gör gemensam sak för att få bort Mubaraks regim, och de vill bygga upp ett nytt Egypten.

Det är inte första gången som kristna och muslimer gör gemensam sak i Egypten, för att göra sig av med en förtryckare. Det var likadant när man i början på 1900-talet protesterade mot britternas närvaro. Dessa protester ledde till att Egypten blev självständigt 1914. Då grundades också talet om ”korset och halvmånen”. Denna tanke har på nytt dykt upp nu när protesterna ökar. Det handlar inte om att blanda ihop religionerna, utan det handlar om att kristna och muslimer står upp för samma sak.

Vi får verkligen hoppas att detta inte bara är en retorik som majoriteten använder för att lugna omvärlden, utan att det är en verklig önskan till samexistens. Tyvärr förskräcker de historiska exemplen. Det finns många exempel på hur kristna och muslimer gjort gemensam sak mot förtryck. När förtryckaren sedan är borta, så är majoriteten inte så intresserade längre. Detta skedde mycket tydligt efter självständigheten 1914 för Egyptens många koptiska kristna. När man dessutom får höra av Sveriges Radios utsända i Kairo att Tarhirtorget är en ”bubbla av liberal anda” i Kairo, så ökar min oro.

Kopterna har funnits i Egypten långt innan Islam kom dit, ändå har de kristna varit lägre stående medborgare i Egypten sedan självständigheten. De kristna får inte arbeta med vad som helst, de har inte samma rätt till sjukvård som muslimer har, de har lägre löner än sina muslimska kollegor i den mån de arbetar med samma sak. De kristna är påtagligt förtryckta och de förföljs systematiskt i Egypten. Ett tydligt exempel på det var den massaker som skedde i en kyrka i Alexandria i slutet av förra året.

Detta väcker i alla fall min oro. Visserligen har de kristna även varit förtryckta under Mubarak, och självklart är det bra att det blir demokrati över hela världen. Men vi får inte vara naiva och tro att allt är löst bara för att man vid ett tillfälle står sida vid sida mot diktaturen. Mycket arbete återstår i Egypten innan vi verkligen kan tala om framsteg. Egypten och dess folk balanserar på en slak lina. Det kan gå mycket bra, men det kan också bli Islamistiskt förtryck. Och frågan är vad resten av världen gör då?

De kristnas situation i Egypten och resten av arabvärlden står på spel, liksom fredsavtalet med Israel. Regionen behöver inte mer strid och osämja, utan tvärtom. Låt oss be och hoppas att verklig demokrati är på väg att vinna, och inte mer Islamism och förtryck av minoriteter.

Låt oss be för arabvärlden och de människor som bor där. Särskild förbön behövs för våra kristna syskon.

/Dan Bernspång

Kristendomen i skolan och humanisterna.

För några dagar sedan kom regeringens förslag till ny skolplan. Som jag ser det är det efterlängtat att skolplanen revideras eftersom jag inte tycker att den gamla fungerar tillräckligt bra. Jag hoppas nu att vi också kan få betyg tidigare, så att elever som har svårt att klara målen skall kunna få hjälp tidigare och på så sätt kunna klara skolan bättre.

Det intressanta med det nya förslaget är vilka reaktioner som förslaget gällande religionsämnet gav.  När Jan Björklund poängterar att kristendomen bör ha en särskild plats inom religionsämnet med hänvisning till det inflytande som kristendomen haft för vårt land. Då vaknar alla som inte tycker om religiös tro i allmänhet, och kristen tro i synnerhet. Christer Sturmark från humanisterna står t.ex. i sveriges television och påstår att kristendomen inte haft någon positiv påverkan på landet.

Som jag ser det är det egentligen inte konstigt att Sturmark och Humanisterna reagerar eftersom de hela tiden vill få det att framstå som om kristendomen är marginaliserad i Sverige och att religion är något ont som förtrycker människor. Det jag tycker är intressant är det utrymme som en förening med ca 5 400 medlemmar kan få sådant inflytande i media.   (Uppgiften om medlemsantalet har jag fått från Wikipedia eftersom jag inte kom åt humanisternas hemsida). Vilken annan förening med så få medlemmar kan få sådant utrymme? Bara i Backa församling där jag är kyrkoherde har svenska kyrkan över 15 000 medlemmar.

Hur som helst är det inte det jag tänker kommentera här, utan snarare det faktum att det faktiskt finns de som anser att kristendomen inte haft större inflytande på Sverige än vad andra religioner har haft.  Det är nämligen det som är frågan här. Regeringen har inte, som jag ser det, sagt att inga andra organisationer eller filosofier haft inflytande på Sverige. Men de säger att av världens religioner så har kristendomen påverkat oss mest.

Detta är ju egentligen helt självklart och något som är konstigt att det blir debatt om. Sverige har varit ett kristet land i ca 1000 år och fortfarande är ungefär 75% av alla svenskar med i Svenska kyrkan. Totalt är över 80 % av svenskarna medlemmar i någon kristen kyrka eller samfund. Att då säga att det inte haft och har någon påverkan är egentligen ganska naivt.

Att lägga större tonvikt på kristendomen är inte ett sätt att se ner på andra religioner, utan precis tvärtom. När vi lär oss vilka positiva effekter kristen tro haft på vårt land kommer vi förstå andra människors tro bättre och det blir inte ett hot. Jag är faktiskt helt övertygad om att en ökad förståelse för och kunskap om vår egen religion leder till mer förståelse för andra och i förlängningen till mindre rasism.

Att få lära sig varför vi firar jul, påsk, pingst, allahelgona, advent mm kan som jag ser det inte vara något dåligt. Att få veta att i stort sett alla skollov, utom sommar och höst, har kopplingar till att vi är ett kristet land. Att också fundera varför vissa affärer har stängt, eller åtminstone öppet färre timmar, just på söndagar och inte lördag eller fredag kan knappast vara något dåligt.

Att som Sturmark och humanisterna påstå att kristen tro inte har haft en positiv inverkan på Sverige är oerhört historielöst. Det troliga är att vi inte haft allmän skola och sjukvård så tidigt utan kristen tro. Samma koppling kan vi se även i t.ex. judiska och muslimska samhällen, så kristendomen är inte ensam om detta. Dock är det kristendomen och den kristna kyrkan som i vårt land var de som först började med detta som vi idag självklart tror är något ickereligiöst.

Att förneka det är att förneka vår historia, vår nutid och vår framtid. Och de enda som tjänar på det är de extrema krafterna i vårt land.

/Dan Bernspång