Vem äger frågan?

Sitter och lyssnar på en föreläsning som handlar om hur Finska kyrkan tappade medlemmar efter en debatt i finländsk tv gällande synen på homosexualitet.

Förutom att det är intressant att lyssna på erfarenheter från ett annat land får detta mig att tänka på vem som äger en fråga och vem som bestämmer hur en fråga hanteras.

Vi får under föreläsningen höra att diskussioner till viss del lever sitt eget liv på nätet, men en annan sak slår mig också. Det är när föreläsaren säger att alla journalister i Finland hängde på i debatten och att detta var det fokus som medierapporteringen hade i Finland under dessa dagar. Men hon säger att när Finska kyrkan gjorde andra saker under denna tid var det inga journalister som var intresserade.

Detta visar på svårigheten för kyrkan, och andra aktörer, att nå fram med det positiva som görs. Särskilt när media har bestämt sig för att det är en annan fråga som skall dominera.

Att vänta på att media tar upp spår från sociala medier är med andra ord inte så effektivt. Att passivt vänta på debatter är att låta media bestämma ännu mer vad som skall anses vara viktigt. Vi som kyrka har, precis som alla andra, ingen egentlig chans att få igenom det positiva som vi gör om journalister har bestämt sig för att skildra det mer negativa. På samma sätt som det positiva som medierna skriver om får stor spridning, får det negativa det också.

Men det stora är nog att inse att det är på de sociala medierna och på nätet i övrigt som diskussioner och samtal förs och att mycket av det som påverkar medier och därmed oss alla startar på nätet. Detta är en sak som ”det gamla” samhället måste förstå. (Kyrkan, gamla medier, politiska partier är några representanter för det gamla samhället). Antingen kommer vi förstå det spontant och frivilligt, eller så kommer vi att tvingas till det

Därför är det så viktigt att vi arbetar på två fronter. Vi behöver bygga relationer med människor i vår närmiljö, men vi behöver också medvetet arbeta med sociala medier och andra kanaler på nätet för att se vad som rör sig i samhället och vad som diskuteras.

Lärdomen från Finska kyrkan är just detta. Att inte passivt vänta på att mediestormen kommer, utan strategi är förödande. (Finska kyrkan tappade 30 000 medlemmar på några veckor). Vi behöver svara och reagera på det som händer, och vi behöver en strategi för att reagera och svara snabbt. Personer behöver utses som kan vara ”officiella” representanter för kyrkan. Några som kan svara på ett adekvat och riktigt sätt.

Men de personliga mötena är också viktiga. Om kyrkan blir opersonlig är det lättare att bli besviken och det är lättare att gå ur, jämfört med om kyrkan blir personlig. Kyrkan, d.v.s. människorna inom kyrkan, måste våga möta andra människor där de är och vi måste våga vara en del av det samhälle vi lever i. Både på nätet och IRL (In Real Life).

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa

Svenska Kyrkans organisation

Har under två dagar varit i Växjö stift och pratat om Kyrkans närvaro på nätet. Känns mycket roligt att det händer något i Svenska Kyrkan när det gäller denna mycket viktiga och avgörande fråga för Kyrkan.

Jag slås fortfarande av att det tydligen finns människor på ledande befattningar inom Svenska Kyrkan som inte tycker att det är viktigt att vi finns där människor är. Det är fortfarande vanligt att man inte förstår att Internet är en viktig plats för oss att vara på. Jag skriver plats väldigt medvetet. Internet är en plats lika påtagligt som torget hemma är en plats. Många i ledande positioner inom Svenska Kyrkan verkar tro att Internet är en sorts fantasivärld som saknar kontakt med verkligheten. I själva verket är det en plats där vi lever våra vanliga liv.

Självklart måste vi som Kyrka vara där människor är. Om vi tänker att vi inte skall vara närvarande på nätet är det samma sak som att säga att vi inte skall finnas med i skolan, på arbetsplatser eller på festivaler. Att särskilja nätet för att man själv inte känner sig hemma är lika fel som att säga att man inte skall vara i skolan för att man själv inte går där längre.

Jag hoppas att vi ganska snart får stiften att, genom bl.a. församlingsinstruktioner, hjälpa församlingarna att se denna viktiga framtidsfråga. Kanske att fler stift kan göra som Växjö och bjuda in församlings- och stiftsanställda tillsammans med förtroendevalda för att prata om detta och förhoppningsvis även lägga fram konkreta förslag på hur stift och församlingar tillsammans kan arbeta för att utveckla vår närvaro på nätet. (Jag har idéer om hur detta kan se ut, men det får jag ta en annan gång.)

Ingen enskild församling kan göra allt själv. Men stiften kan genom att samverka med församlingarna och genom att samverka med andra stift hjälpa oss alla att ta vårt nationella ansvar för dessa frågor.

Vi kan, och bör, ta den nationella samordningen av telefonsjälavården som föredöme här. På samma sätt som vi nu samverkar mellan stiften för att täcka behovet av telefonsjälavård bör vi samverka kring arbetet på nätet. Vi kan inte vänta på att nationell nivå tar tag i denna viktiga fråga. Om vi väntar på dem kommer vi aldrig att komma framåt, tyvärr.

Vi kanske hoppas och väntar på att nationell nivå skall ta ett nationellt ansvar, men erfarenheten visar att vi i så fall hoppas och väntar förgäves. Som jag ser det bör vi ta konsekvensen av det och minska nationell nivå till ett minimum och låta stiften samverka kring det som måste lösas nationellt. På detta sätt får vi en pastoral förankring genom att stiften leds av Biskoparna och genom att stiften har kontakt med församlingarna över hela landet. Vilka nationell nivå har kontakt med kan man verkligen undra, men inte är det med församlingarna i alla fall.

Låt stiftens roll bli tydligare i framtiden Kyrkan. Både när det gäller nätet och när det gäller allt annat. Församlingarna i samverkan med respektive stift kan tillsammans hitta lösningar som fungerar lokalt och regionalt. Det som måste lösas nationellt kan göra det genom samverkan.

Så kan kyrkan gå in i framtiden, stärkt och med en organisation som tjänar församlingarna och de människor som vi alla är till för.

Sist vill jag bara säga att det är vackert att titta ut genom tågfönstret på solnedgången, samtidigt som Luciano Pavarotti och Jussi Björling ljuder i hörlurarna. 🙂

Vad skall kyrkan med Internet och sociala medier till?

Jag skrev för ett tag sedan ett debattinlägg som Kyrkans Tidning tog in i tidningen den 21 oktober. Jag vet att alla inte har den tidningen, så här kommer debattartikeln som blogginlägg.

Det pågår i många församlingar i Svenska Kyrkan en diskussion om de sociala mediernas plats i församlingsarbetet. Många har insett värdet i att vi som kyrka finns där människor befinner sig, men många har fortfarande ett starkt motstånd mot Internet och de s.k. sociala medierna.

Jag fick i veckan hört talas om ytterligare en församling som har förbjudit sina anställda att vara på Facebook på arbetstid. Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå att man kan komma fram till den slutsatsen. För min del är det lika konstigt som att säga att anställda inte får prata i telefon på arbetstid. Är man rädd för att anställda skall sitta hela dagarna och bara vara privata på Internet är det snarare en fråga om att styra upp användandet än att förbjuda det. Precis som man får göra om man misstänker att en anställd sitter i timmar och pratar privat i telefon på arbetstid.

Jag tror att det faktiskt handlar om att man är rädd för att det skall ta för mycket tid. Det är säkert så att många kyrkoherdar själva inte använder Facebook och andra sociala medier särskilt frekvent, så man tror att personalen bara håller på med privata saker. Man ser kanske att personen i fråga sitter mycket vid datorn, och man har en ambition att personalen skall vara ute och möta människor.

Jag förstår denna ambition och delar den självklart. Men jag menar att Facebook, och andra s.k. sociala medier fyller denna funktion i dagens samhälle. När man är ute på sociala medier möter man människor, som man annars skulle ha svårt att möta. Man får kontakt med människor i åldrar och i livssituationer som kyrkan förtvivlat försöker nå på andra sätt. Man får en känsla av vad som rör sig ”ute i världen”, vilka frågor som är viktiga för människor och hur resonemangen i samhället går. En övervägande majoritet av alla människor under 40 år använder Facebook flera gånger i veckan, hur många andra träffpunkter har vi där vi kan nå så stor del av befolkningen i dessa åldrar?

Utöver detta är min erfarenhet att man ofta genom dessa kontakter får fördjupad kontakt som inte sällan leder till personliga möten och en väg in i församlingens gemenskap. Många kontakter leder till djupa samtal om livet och tron. Jag har arbetat med sociala medier sedan 2001 och menar att detta är ett unikt forum för kyrkan att nå ut till de generationer som inte har fått kyrkans budskap om Jesus Kristus som världens frälsare med sig hemifrån. Den muntliga tradering av kyrkans budskap inom familjer och i skolan som vi i kyrkan har förlitat oss på existerar inte längre, och har som jag ser det inte fungerat på ganska länge. De som blir mor- och farföräldrar idag är födda på 50-talet och vissa på 60-talet. Många av dem har ingen aktiv relation till kyrkan och till kyrkans budskap. Självklart måste vi som kyrka då hitta nya vägar för att nå dessa generationer.

Internet och sociala medier är ingen ersättning för det personliga mötet öga mot öga, men det är en kontaktyta som vi inte kan vara utan om vi på allvar menar att vi vill nå alla med budskapet om Jesus Kristus och hans kärlek till oss människor. Vi behöver hitta former för detta arbete, inte motarbeta det. Budskapet är detsamma men sätten att nå ut med det har alltid varierat över tid, det måste även vi som förvaltar kyrkans budskap idag vara öppna för.

/Dan Bernspång