Vem äger frågan?

Sitter och lyssnar på en föreläsning som handlar om hur Finska kyrkan tappade medlemmar efter en debatt i finländsk tv gällande synen på homosexualitet.

Förutom att det är intressant att lyssna på erfarenheter från ett annat land får detta mig att tänka på vem som äger en fråga och vem som bestämmer hur en fråga hanteras.

Vi får under föreläsningen höra att diskussioner till viss del lever sitt eget liv på nätet, men en annan sak slår mig också. Det är när föreläsaren säger att alla journalister i Finland hängde på i debatten och att detta var det fokus som medierapporteringen hade i Finland under dessa dagar. Men hon säger att när Finska kyrkan gjorde andra saker under denna tid var det inga journalister som var intresserade.

Detta visar på svårigheten för kyrkan, och andra aktörer, att nå fram med det positiva som görs. Särskilt när media har bestämt sig för att det är en annan fråga som skall dominera.

Att vänta på att media tar upp spår från sociala medier är med andra ord inte så effektivt. Att passivt vänta på debatter är att låta media bestämma ännu mer vad som skall anses vara viktigt. Vi som kyrka har, precis som alla andra, ingen egentlig chans att få igenom det positiva som vi gör om journalister har bestämt sig för att skildra det mer negativa. På samma sätt som det positiva som medierna skriver om får stor spridning, får det negativa det också.

Men det stora är nog att inse att det är på de sociala medierna och på nätet i övrigt som diskussioner och samtal förs och att mycket av det som påverkar medier och därmed oss alla startar på nätet. Detta är en sak som ”det gamla” samhället måste förstå. (Kyrkan, gamla medier, politiska partier är några representanter för det gamla samhället). Antingen kommer vi förstå det spontant och frivilligt, eller så kommer vi att tvingas till det

Därför är det så viktigt att vi arbetar på två fronter. Vi behöver bygga relationer med människor i vår närmiljö, men vi behöver också medvetet arbeta med sociala medier och andra kanaler på nätet för att se vad som rör sig i samhället och vad som diskuteras.

Lärdomen från Finska kyrkan är just detta. Att inte passivt vänta på att mediestormen kommer, utan strategi är förödande. (Finska kyrkan tappade 30 000 medlemmar på några veckor). Vi behöver svara och reagera på det som händer, och vi behöver en strategi för att reagera och svara snabbt. Personer behöver utses som kan vara ”officiella” representanter för kyrkan. Några som kan svara på ett adekvat och riktigt sätt.

Men de personliga mötena är också viktiga. Om kyrkan blir opersonlig är det lättare att bli besviken och det är lättare att gå ur, jämfört med om kyrkan blir personlig. Kyrkan, d.v.s. människorna inom kyrkan, måste våga möta andra människor där de är och vi måste våga vara en del av det samhälle vi lever i. Både på nätet och IRL (In Real Life).

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa