Kristen och folkkär, är det möjligt?

I söndagens DN kan man läsa om nyhetsankaret Katarina Sandström. Man kan bl.a. läsa att Katarina som liten ville bli präst. (Läs gärna artikeln http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/katarina-sandstrom-som-liten-dromde-jag-om-att-bli-prast).

Det är intressant att läsa om en offentlig person. Självklart berättar hon bara så mycket som hon vill, hon är ju en slipad journalist, men hon berättar ändå att hennes tro är viktig för henne. I artikeln kan vi läsa: ”Min tro ger mig styrka och mod, men den känns väldigt privat. Jag går ofta i kyrkan, och tycker om att besöka olika kristna församlingar”.

Kanske tycker vi inte att det är så anmärkningsvärt att en person gör på detta sätt. Men tänker vi efter så är det ändå ganska speciellt. Att en så folkkär och uppskattad person går ut och berättar vad tron betyder för henne är ett mycket starkt och bra vittnesbörd. Vi får inte glömma att vi lever i en tid då tro inte anses vara rationellt. Det är t.o.m. så att det finns vissa inom t.ex. humanisterna som anser att troende inte borde vara valbara eftersom de inte är rationella. (Jag vet inte om detta är en officiell linje för Humanisterna eller om jag bara mött företrädare som uttrycker sin egen åsikt).

Det är också så att ganska många troende känner att de blir förlöjligade och hånade på sina arbetsplatser eller på skolan, eftersom de är troende. Att då en folkkär person som Katarina Sandström berättar om sin tro kan inspirera och stärka oss andra.

Vi får också veta att föräldrarnas engagemang i Svenska Kyrkan spillde över på Katarina och vad det betytt för hennes tro. Av detta kan vi se vikten av hur vi alla som känner att vi tillhör en församling bemöter varandra. Att engagemanget i och för församlingen är avgörande för att vi människor skall stärka och utveckla vår tro. Frågan är om vi som är engagerade i församlingar verkligen förstår hur viktigt engagemanget är. Detta gäller visserligen oss anställda i kyrkan, men viktigast är alla som engagerar sig i ”sin” församling utan ersättning. (Jag väljer medvetet att inte använda ordet ”frivilliga” eftersom anställda också frivilligt arbetar i församlingen).

Jag blir inspirerad av att läsa Katarina och jag hoppas att vi alla tillsammans vågar vara minst lika frimodiga som Katarina och att vi förstår vår egen betydelse för församlingen och för trons spridande i vårt land.

/Dan Bernspång, kyrkoherde i Backa församling, Svenska kyrkan i Göteborg